Per Ols Per Erik

Per Ols Per Erik gick i gröna lunden
Och tårar runno på hans bleka kind
Och månen sken så blank på himlarunden
Och blana dallrade i östanvind

Per Ols Per Erik satte sej på hällen
Och hörde uppå skogens sorgesus
Och det var höst, och det var sent på kvällen
Och vänligt lyste alla stjärnors ljus

Han bar en sorgesorg i tankar sina
Han skulle dränka sej i Vaina sjö
För det va slut med han och Mattssons Mina
Så nu var bäst att bikta sej och dö

Per Ols Per Erik geck till Vainastranden
Me fickan full av spik å skrot å sten
Och säv och näckros gungade kring landen
I vågor, vita uti månens sken

Per Ols Per Erik tog ett hopp i kvällen
Så vattnet sprutade i silverglans
Och skånkarna stog rakt mot himlapellen
Å vassen vaggade i böljedans

Per Ols Per Erik han flöt opp ve näset
När höstens snö i svarta vatten smalt
Då låg han nöjd å gungade i gräset
Och låtsade ej om att det ble kallt

Men de va längesen då detta hände
Och nu ä Mina gift å stinn å röd
Per Ols Per Erik nog i graven vände
Om han feck skåda den, som blev hans död

Och han har bäst i alla fall i mullen
Så tänker Mina och så tycker jag
Han sover sorglös under ogräskullen
Och han står opp på domens stora dag