Kring Marstrands Fästning

Ser du hur Marstrands fästning, min kära
Reser sitt välde ur sjögräs och tång
Murad av fångar som själva fick bära
Sitt mörker till klippan i Bohuslän en gång
Men vildrosens doft genom murarna tränger
Galgen är full av små ungar som klänger
Och bränningen ryter och bultar och spränger
Och kommer att gästa detta gruvliga hus
Rör dess suckande stenar, kära
Befria med kyssar stenarnas fjättrade ljus

Njut denna vind så balsamisk och kryddad
Små diadem av skum går mot stranden i vår bukt
Här kan man ligga i klippskrevan skyddad
Och äta sin medhavda maritima frukt
Dricka ur kruset som läpparna bjuder
Det vin, ja det vin som ingen förbjuder
Medan solen går ner bortom skären och sunden
Och skymningens skönhet gör еn liten och stum
Och Marstrands fästning på urberggrunden
Spännеr sitt gråstensbröst över salthavets skum

Så ståtar våldet i sommarens hjärta
Se, det är större och beständigare än vi
Färgar min sång med en svidande svärta
Fängslar mig grymt med sina tunga melodi
Runt mörka och unkna och reglade celler
Måste man mura, den regeln gäller
För att havet är ändlöst och rymderna spänner
Sitt bogsvall av stjärnor runt vår hemlösa färd
Säg är det därför också vi är vänner
Och blommorna doftar så vid din huvudgärd

Så spring med mig mellan bronsfärgade ekar
Mot stugan där vännerna dukat vårt bord
Med brännvin och vin, ja sjung så det ekar
Mot laviga hällar, ditt fria hjärtas ord
Hörde du klangen från tornklockan båda
Mörkret som kommer och kommer att råda
Tills vi stillat vår klåda och fulla och stinna
Somnar i gryningens fågelskrän
Skål för Marstrand och dig min kvinna
Och alla banditer som reste fästningen