Gideon till Plautus

Jag iakttar din bild Felicia, i svart och vitt
Och allt det svarta mot den vita huden
Blir för en hundradels sekund utbjuden att famnas fritt
Liksom en bubbla går ett sekel i ett glas
Jag ser på hennes mun, jag jämför hennes öra
Men, hon är spegelvänd och vad annat finns att göra
Inga kommentarer, ingen att beröra i denna fas
Och lurenklang, utbröt sig allt narr i gnistret
Ur hjärtat ut du ställa dig till andra i registret
Du gör din plikt och sen råkar du i klistret
En dag till slut
Det hjälper ingenting att spilla mord
Hon gör vad andra vill
Min vilja är motstridig
Jag var för sen eller jag var för tidig
Så blir det en dialog till slut
Tvåsidig och kvävs i ord
Jag vänder blad, och sedan minns jag henne
Och så minns jag henne, att hon var ljuv
Vad sägs vän Plautus om en bild som denne
Hon var i mitten ty vi vore trenne
Och en var tjuv
Liksom en herde med en varulvsblick
Men sommarnatten då
När räven såg att människan var lycklig där hon låg
Vän Plautus, tidigt 60-tal
Ett tappert tåg som förbigick

Envoi:

Vän Plautus, låt det stanna oss emellan
Jag läser dessa bilder ytters sällan
Men medge, det är sällsamt inte sant
När man helt plötsligt får ny bild
På gammal dambekant