Cornelis Vreeswijk föddes 8 Augusti 1937 i Nederländerna. Som tolv-åring flyttade han till Sverige, och lärde sig sedan språket så väl att han fick svensk brytning på nederländska.

Efter att ha sett Josh White köpte han sin första gitarr vid 16 års ålder. Den första låt han lärde sig spela var Black Girl av Leadbelly, och 6 år efter detta spelade han i ett bås på Gröna Lund in sin första låt.

5 år efter detta gick Cornelis tillsammans med sin vän Fred Åkerström till producenten Anders Burman på skivbolaget Metronome med tanken att Fred skulle sjunga Cornelis låtar. Då de inte hade med sig en demo-platta fick Cornelis sjunga live, och Anders gillade det han hörde. Han beslutade sig för att låtarna skulle ges ut, men med Cornelis som sångare. Den första skivan blev Ballader och Oförskämdheter.

Efter det fortsatte Cornelis spela in musik, och skapade i genomsnitt mer än 1 skiva varje år.
Med tiden blev Cornelis dock mer och mer skandaliserad: krogslagsmål, rattfylleri och misshandel syntes bredvid hans namn i tidningarna.

Under det tidiga 80-talet var Cornelis nästan bortglömd. Han hade nyktrat till, och tog 1981 en paus. 1985 kom han dock tillbaka med albumet Mannen som älskade träd, och 1986 släpptes I elfte timmen.

Sommaren 1987 uppträdde han på Roskildefestivalen, och många trodde att han skulle komma tillbaka som artist. Detta slog dock inte in, då han dog i levercancer November 12 samma år. Albumet Till Fatumeh – Rapport från de osaligas ängder släpptes två veckor efter hans död.

Begravningen sändes live på TV, och i åren efter sin bortgång har Cornelis blivit mycket uppskattad, och sedd av många som en svensk nationalskald, även fast han aldrig fick svenskt medborgarskap.

I sitt testamente skänkte han all sin musik till folket, menat att alla ska få bruka hans musik gratis.