Korpens saga

Jag såg min här av troll och vätte
Slappa spjut så långt ögat mätte
Tusende kroppar alla döda och svala
Min arme ur skogen nu låg i dvala
Min arme ur skogen nu låg i dvala

Då sjöng honan mörk en sång av hat
Hon lovade bort gåvor själar till mat
Åt en dyster ande ur springornas rike
En runa ristades aldrig skådats en like
En runa ristades aldrig skådats en like

Som en blixt i natten av eldens färg
En kraft som kvälide i kött och märg
En tunga av illdåd och sotig svärta
Nu hördes ett skrik av tusens smärta
Nu hördes ett skrik av tusens smärta

Skogens topp och klippans kant som värn
Svart som åskmoln och skogens tjärn
Fjädrar nu spreta där skinnet voro
Till tiders slut de nu ropa sin oro

Så miste rivarn sin bror av kamp
De flög sin väg till världens kant
Av ett glömt och fasligt trolldoms dåd
Det förkolnade sinnet kände ingen nåd

Nu faller skyars svarta mästare
Slagsfältets kall och likets kyla
An fulla av slagens rus och svekets hat
De gnaga utan ära på krigets ruttna mat

Till Tiders ände