Näcken

En åsknatt med blåa lågor kring betesmarker och stup
Såg jag hur näcken höjde sitt huvud ur skogssjöns djup
Han hade alger i håret och snäckor och bottenslam
Hans vilda ögon lyste som fosfor där han sam
Det kokade i vattnet, det bubblade och brann
När mannen från djupets rike i djupet åter försvann

En näckros tog han med sig på stället där han dök
Hur hemskt när svarta vattnet den hvita blomman slök
Nu är hon fången därnere. En åsknatt med eld och dån
Och näck och mumlande marker tog djupet igen sitt lån