Bergakungen

Trollskygg för ljuset, tung i sinnet
Gick jag i höga berget in
Reglade huset, dräpte minnet
Gjorde den unga jungfrun till min

Bergakung blef jag, mörkrets kalla
Värld blef den enda värld jag förstod
Tiden fördref jag, jag som alla
Troll, med att pina kristet blod

Hon som jag tagit vart så stilla
Aldrig hör jag mer hennes skratt
Sedan jag dragit in med mitt lilla
Rof i det gråa bergets natt

Skulle dock haft en människa hos sig
Hon det unga människobarn!
Kölden tog kraften. Rund och rosig
Kind blef så hvit som flingors flarn

Nu är den fångna från dig gången
Nu är du ensam, bergakung
I det förgångna är jag fången
Lång görs mig tiden, sorgen tung

Upp mina flinka tankesmeder
Smid en trollring åt mig fort!
Vidderna vinka, vägen leder
Äntligen ut ur bergets port

Solriket stimmar. Skaparringen
Bär jag på fingret hvar jag går
Se hur det glimmar guld från tingen
Se hur det blommar skönt i mitt spår

Men det är bara sinnesvilla
Bara trollguld och pappersblom
Hon som fick fara bittert illa
Var dock min enda rikedom

Hvad vill jag här i ljuset det höga?
Ljuset är till för människor blott
Sticker och skär i trollens öga
Aldrig få trollen människolott

Vålnader kalla mig tillbaka
Kungssal i berget öppnar sig ren
Trött att befalla, trött att vaka
Somnar jag in och blir till sten