Luffaren och katten

En luffare går visslande på vägen någonstans
Och det är mörkt och det är natt
Vår Herre ingen annan vet resmålets hans
Och med sig har han en svart katt
Och visst är luffaren munter, men kylan känns på
Han längtar till en spiselhäll i hemmets lugna vrå
En luffare går visslande på vägen någonstans
Och det är mörkt och det är natt

Men se där inne i skogen, med dörren halvt på glänt
En stuga där just ingen bor
En tillflyktsort för natten så som från himmelen sänt
Och luffarens tacksamhet är stor
Så visslar han på katten, men katten han försvann
Och luffaren är frusen, så lika glad är han
För katter har ju nio liv och klarar sig nog
Allt i den kalla svarta skog

Nej har man sett på maken, i spisen finns glöd
Han sätter sig helt tätt inpå
Men blåser jag på elden så är den elden död
Det får väl duga bra ändå
Han värmer sina händer, han tänker allt väl
Och angenäma tankar fyller hans själ
Han somnar och han vaknar och han fryser som en hund
Allt i den bleka morgonstund

I askan har katten tillbringat sin natt
I denna spis fanns aldrig glöd
Det som i mörkret glödde var ögat på en katt
Men elden var kall och död
Men luffaren är lika glad av grubbel blir han matt
Han visslar på en visa och går med sin katt
Vår Herre och ingen annan vet var hans kosa står
En luffare är ute och går