Balladen om kapten magnus berlin

Jag minns inte när jag första gången hörde berättelsen om
Fartyget Bollsta och dess kaptens dystra öde
Hur som helst, det hela utspelade sig under en av Ådalens mest hektiska perioder, för drygt hundra år sedan
Det var i September artonhundra-åttiofem
Befälhavare Berlin var på väg hem
Lastat tungt med gods ifrån Härnösand
Styrde han sitt fartyg in mot älvens norra strand
Ja det var bråda tider för en sjökapten
Ändå tacksam för sin lyckliga lott
Hustrun hade sitt jobb som skeppets restauratris
Och med två fasta löner
Tre barn och ett på väg
Snart två kakelugnar, i en egen lägenhet
Var det inte helt lätt att förutse
För kapten Magnus Berlin, vad som skulle ske
Det var vid fyra tiden sikten var klar
Han skulle släppa av ett ny nyförlovat par
Där nära Veda låg en båt och väntade
Man hade rott ut en bit, någon vinkade
Där på decket fullt och med uppmärksam min
Gav han nu order om att lungt sakta in
Med hundra-femtio säckar mjöl ock fem fat sill
Gjordes en gir och då krängde skrovet till
Ja det var bråda tider för en sjökapten
Ändå tacksam för sin lyckliga lott
Hustrun hade sitt jobb som skeppets restauratris
Och med två fasta löner
Tre barn och ett på väg
Snart två kakelugnar, i en egen lägenhet
Var det inte helt lätt att förutse
För kapten Magnus Berlin, vad som skulle ske
Då hela båtens last försköts där på däck
Fylldes kaptenens anlete av skräck
Slagsida situationen blev prekär
Altt gick nu ju snabbt enligt vittnen som var där
Man tog in vatten altt hände på en gång
Ett par öppna ventiler i skeppets försalong
Och fartyget Bollsta, hon sjönk som en sten
Ner i älvens mjörka djup dock utan sin kapten
Ja det var bråda tider för en sjökapten
Ändå tacksam för sin lyckliga lott
Hustrun hade sitt jobb som skeppets restauratris
Och med två fasta löner
Tre barn och ett på väg
Snart två kakelugnar, i en egen lägenhet
Var det inte helt lätt att förutse
För kapten Magnus Berlin, vad som skulle ske
Skräckslagna blickar och skrik en utsträckt hand
Dom flesta klarade sig, simmade in mot land
Men kaptenens havande fru hon klämdes fast
Under några lårar och drogs ner med skeppets last
Kvar på ytan, simmandes mot land
Tom i blicken, fylld av förtvivlan
Sågs han släpa sig upp, satt på en sten
Stumt gråtande, med skakande ben
Där mitt i tumulten som pågick runt omkring
Ropades hans namn, han hörde ingenting
Han satt som fångad i sin uppgivenhet
Vart han sen tog vägen, är det ingen som vet