Ballad om ett munspel

När jag var liten fick jag ett munspel av far
På inrådan av farfar, som musikalisk var
Ge grabben ett munspel så spelar vi duett
Sa' farfar, som själv spelte på esskornett

När farfar satt i källaren och blåste sig blå
Blev farmor förtvivlad och faster också
En dag när faster träffat en riktig stilig man
Som kom och hörde farfar, blev han blek och försvann

Vi övade tillsammans, min farfar och jag
Då gjorde jag en visa som verkligen var bra
Den hade fyra toner och lät underbar
Jag tror att det var ungefär så här den var

Vi tutade och blåste med känsla och med darr
Så duvorna på taket fick öronkatarr
Men farfar bara öste på, han spelte som i trance
Och duvorna bosatte sig nå'n annanstans

Min farfar, min farfar, det var en märklig man
För han var musikalisk och träben hade han
Det stampade han takten med i drill och kadens
Han hade inga tänder och skepparkrans

När farfar blev för gammal avled han till sist
Då tystnade musiken och allt blev trist
Men ännu, när jag tänker uppå förflydda dar
Så blåser jag i andonom en liten fanfar