Hopp

I vårt kalla, mörka rum
Där intet är allt
Hoppet finns ej kvar
Själen avdunstar, tynar bort
När vi går på tomma gator
Och allt försvinner I ett hav av sorg
Min liv det flyter ifrån mig
Ett hopp kommer om ett möjlighet
Att man kan fly från denna verklighet
Den ogenomkomliga tyngden på vår existens
Varje dåd, är tung
Tiden den saktar
Mening blir till aska
Vår existens fladdrar förbi
Innan vi hinner leva den
Hopplöshet rinner
Flyter I vårt blod
Jag missunnar kryp, för att jag är ett
Cancern I min själ sprids
Jag förblir en främling, min själ är is
Världen förlorar färger
Allt är svart och grått
Ingen glädje kvar
Vad har jag gjort?
Min personlighet förmultnar
Jag är nu ingenting
Trycket från samhället stryper mig
Avgrunden ser på mig
Jag tar hoppet
Jag faller för evigt

Jag faller och jag kan inte ta mig upp
Ingenting är kvar I mitt hav av sorg
Avgrunden ser tillbaka på mig, I mitt kval
Vindar av ändring kommer ej
Stormer av ett sista slag mot min sorg
Jag vinner inte detta krig, jag vinner inte detta slag
För att jag är ingenting, ingenting är kvar

Hopplös
Främling I mig
Hopplös
Vad har jag förblivit?
Hopplös
Jag borde inte varit skapt
Hopplös
Försvunnen I min själ
Hopplös
Främling I mig
Hopplös
Själens dissonans
Hopplös
Orkar inte mer
Hopplös
Vad har jag förblivit?

Vi väntar på hopp att tro
Att tro på sig nog att kunna dra
Att dra ifrån detta kedjade sorg
Som sätter fast alla som den drabbas av
Jag väntar på vindarna
Vindarna som skall föra med sig ändring

Jag är död, min kropp lever förbi
Mitt medvetande är dimmigt
Jag vet inte vart jag är
Men det är mörkt, å mörkt
Min själ, den brister
Vart är jag? I himmelen? I helvetet?
Finns det någon skillnad?
Allt jag ser är mörker
Svärtade fläckar av sorg fast I mig

När färgerna I livet vissnar, mörknar en del av själen
Snön försummar glädjen
Hatet förblir ensamt och orört
Där ute ser man solen skina över deras verklighet
Där är det sommar, men här inne är det höst