Slutstrid

Jag hade ridit hela dagen och min häst var trött
Mörkret hade fallit på
Skogarna var djupa och himlen gick i rött
Och bergen var kvällningsblå
Jag kom fram till en gästgivargård
Ritten hade varit hård

Jag steg in i gästgivargårdens skänkrum
Och möttes av en misstänksam man
Hans ögon var skrämda, han var rädd för någonting
Det var något i hans blick som brann
Brann gjorde också en brasa i en spis
Jag bad om ett rum till ett billigt pris

Jag ställde in min häst under tak över natten
I sällskap med en ko och en katt
Hästen fick en filt, och foder och vatten
Vi pratade om ditt och datt
Det var sommar, men ruggigt och kallt
Och folket i trakten svalt

När jag kom in hade gästgivarn dukat fram
Vad huset kunde förmå
Det var ost och öl, det var bröd och potatis
Kött stod inte att få
Det var kristid och ont om mat
Det gick rykten om krig och hat

Gästgivarn berättade att uppe vid gränsen
Hade underliga typer synts till
Det var skygga figurer i trasiga kläder
Som skyndade förbi av och till
Det bådade inte gott, det hade alla förstått

Folk dog i en okänd sjuka
Hans egen son hade dött
Stämningen var bister, det låg något i luften
Och själv var han gammal och trött
Han orkade inte vara beredd
Han orkade bara vara rädd

Så frågade han varifrån jag kom och vad jag ville
Och vad jag hade sett och hört
Jag kunde inte säja som de verkligen låg till
Då hade allting varit förstört
Jag sa att jag bara reste runt
Jag hörde själv att det lät tunt

Men han lät sej nöja, han ville inte snoka
Han gick för att ordna mitt rum
Jag satt och lät tankarna fara i krokar
Jag satt där med ryggen i krum
Ni kanske vet hur det känns
När alla tecken stämmer överens?

Jag tömde min öl och gick upp på mitt rum
Och la mej och somnade in
Jag vaknade av att jag frös så förbannat
Och då jag är rädd om mitt skinn
Tog jag på mig en tröja till
Men plötsligt stod jag still

Jag hörde lågmälda röster nere på gården
Och skrapet av hovar i natten
Snabbt fick jag på mej mina fattiga paltor
Och tryckte på mej hatten
Läpparna kändes torra
Jag hörde hundarna morra

Jag tog mej ut på taket och såg mej omkring
Månen stod fet som en ost
Långt bort i fjärran skrek en räv
Och vinden 1åg på från nordost
Jag hasade upp på nocken
Vinden rev mej i rocken

Jag hörde hur min fiende gormade och skrek
Han hade följt mej i trettio år
Det hade varit kattens och råttans lek
Han hade aldrig tappat mitt spår
Och nu låg jag verkligt illa till
Säja vad man vill

Jag hörde hur dom sökte igenom mitt rum
Och hur gästgivarn bad och grät
Det lät som om dom letade igenom tum för tum
Jag kände mej som fisken i ett nät
Jag förstod att hela gården var bevakad
Här blev man både klippt och rakad

Då fick jag syn på ett takfönster ner till mitt rum
Jag kröp fram och tog mej en titt
Min fiende stod mitt i rummet och röt
Han var klädd helt och hållet i vitt
Hans trälar krälade i stoftet
Och själv var jag tomte på loftet

Plötsligt beslöt jag att ta tjuren vid hornen
Jag hade ingenting att förlora
Jag hoppade rakt genom fönstret ner i rummet
Och glasskärvor yrde kring skorna
Blödande föll jag i golvet
Bländad av skräck och vanvett

Där låg jag i blod och glas och grät
Som ett ensamt litet barn
Nu var cirkeln äntligen sluten så tät
Att jag låg i min fiendes garn
Långsamt höjde jag blicken
För den sista elektriska kicken

Min blick gled upp för ett byxben så vitt
Som årets första snö
Det kändes som om jag svävade fritt
Och jag visste att jag skulle dö
Så såg jag min fiendes anletsdrag
Och Herre min Gud, det var jag!

Det var jag, det var jag, det var verkligen jag!
Jag tittade som i en spegel
Det var jag som stod där i vit kostym
Och med mungipor fulla av dregel
Det var min egen lägre natur
Det var den del av mig själv som är djur

Jag reste mej långsamt på darrande ben
För den sista slutliga striden
Ett envig på liv och död och jag visste så väl
Att det var på tiden
Att slåss mot andra är lätt
Det är ett rasande enkelt sätt

Men att ta sej själv på blodigt allvar
Är det svåraste av allt
Det är när man försöker leva som man lär
Som det verkligen börjar blåsa kallt
Du ser grandet i din broders öga
Din egen bjälke bekymrar dej föga

Det onda i världen är andras fel
Själv är du ren och vit
Du står på den rätta sidan där det
Inte finns någon ondska och skit
Du är god, du har rätt, du är bäst
Det är dom andra som sprider pest

Men kan det verkligen vara så grant
Att du själv råkar vara perfekt
Att det som du tror på är alldeles sant
Och allt annat är helt defekt
Varför är just du så duktig
Blir din panna aldrig fuktig?

Men högmod går före fall, min vän
Och ansvaret faller tungt
Det ruttnar en döende kropp i din buk
Fast du just nu simmar lugnt
Och förr eller senare är det din tur
Att möta din lägre natur

En kväll när du väntar det minst av allt
Ska det knacka på din dörr
Du öppnar med en grogg i din hand
Som du gjort så ofta förr
Där ute står Mr. Hyde
Och äntligen blir du skraj

Din grogg faller ur din kraftlösa hand
Och du slickar dej matt om munnen
Nu är det du som ska slåss för ditt liv
Din utmätta tid är förunnen
Nu hjälper inga protester
Nu hjälper varken böcker eller präster

Du är ensam, nu i din sista kamp
Med din egen hand kring din strupe
Nu finns ingen hjälp, ingen nåd för din själ
Och den sista kulan är förlupen
Du är ensam i ingenmansland
Och det droppar blod från din hand