Sara Nazaris dikt

Jag hör böneutrop i bakgrunden andra ropar efter hjälp. Den ena ber för den högre en annan litar bara på sig själv. Vi alla söker frihet men lever i ett fängelse vi själva skapat
Räknar inte våra framsteg utan endast våra misslyckade dagar
Höga krav på att allt alltid ska vara bra när människan bara har en resa att leva var

Så vi tuff tuff tågade in i tuffa tider, rökmoln ur avgas vi gasas av syrebristande paniker
Taktiker i att gömma vårat inre, mycket göms när ett leende försöker glömma sina bekymmer
När ensamheten lämnar oss med våra brister, brister vi ut som bilbränder vi brinner bland brandfarliga ämnen som tickande bomber

Väntande på sitt byte vi byter karaktär när vi vänder oss till vänner
Brister i våra sprickor, spricker i redan spruckna relationer. Inget förtroende för vuxna när även dom närmaste lämnar, när ens egna familj vill hämnas, när inte ens blod bevarar hemligheter, och Sveriges gator vänder en ryggen. När ropen efter hjälp endast är ett pip bland miljontals röster

Säg mig, vem har man kvar när mammas mantel visas svag och dom vuxna inte är lika lyckliga som man trodde
När även den käre är olycklig och den olycklige icke kär när kärleken gett och dödat så många liv när man söker frihet men ingen någonsin blir fri, för den fria kan endast bli fri genom den förtrycktas ögon

Flyttfåglar flyr föroreningar likt som förvirrade femtonåringar jagar frihet, kämpar i motvind, flaxande vingar vi faller som fallskärm i jakten mot vinst, flous frestar när livet brister i andra ställen
Ställer inga krav på dagen för när allt blir bra är vi rädd att det ska rasa igen, och sanningen är att det inte är enkelt och aldrig blir problemen mindre, inget lämnas olöst om vi inte väljer att se hinder, vi hindrar oss själva från att må bra, bekvämlighet i att det alltid ska finnas lite knas

Så ta mig tillbaka till tiden då världen fortfarande var rättvis, men jag växte mig tyvärr rättvis till att veta att livet inte alltid handler om lyckliga slut utan positiva perspektiv då även sagor är en författares fantasi

Mamma sa den enda gången vi uppskattar frihet är när den är fråntagen, när man sitter i en fyraväggig cell och även cellerna känns fängslade, den fria kan endast bli fri genom den förtrycktas ögon, för förrän vi förlorat hörseln kommer vi aldrig uppskatta våra öron

Morfar sa, jag behöver inga tårar när döden redan knackat på min dörr, låt mig känna doften av blommorna idag och inte när ni vill minnas mig som ett minne från förr
Endast när vi sett värre uppskattar vi gårdagen, ber för det bättre när vi lever i den bättre delen av världen

Men inget lämnas olöst om det inte handlar om döden, krossade hjärtan har ingen nationalitet, hopplöshet kan man inte köpa sig fri från, allt handlar om ens mentalitet men det är lätt enklare sagt än gjort

Jag hör böneutrop i bakgrunden medan människor ropar efter hjälp, vi alla vill bli fria men vet inte att nyckeln ut ligger i mig själv. Lever i ett fängelse vi själva byggt, så om vi vill blir fria måste vi släppa taget om sorgen vi hållit tryggt, världen är likadan vart du än är så om vi vill se förändring måste vi börja med oss, då måste vi börja här