Journal III (ang. Kilskrift)

Vers 1
Hon bröt av en gren på savannen
Satte sig ner bredvid stammen
Tog upp en sten hon fått med sig från stranden
Polerade bort leran med handen
Lät den falla som en komet ner i sanden

Ritade en cirkel runtomkring den
Tårar föll ner för kinden
Sorgen var för stor -språket blev ett hinder
Men hon gick in i transen; in i lågan, in i vinden
In i grottan in, in i ockran, tog sin sorg och låste in den

Jag målade i Zig Zag, hälften man- hälften antilop
Undra vad som hände efter hennes farfar dog?
Såg hon följa med han över floden dit elanden bor
Plocka azalean: Enda större än vår ångest är vår ambition
Hon är låst utanför sin bur
Fast i en skör natur i mitten av en cirkel som hon rört sig ur
Vi är det enda djur som dör, vi är dom som vet
Min största rädsla är att gå bort utan att nånsin levt

Och mot min rygg sköljer minnen ifrån Holocen
-djur med sabeltänder dom drog in oss in i grottor med
Trots lika delar glädje/sorg, väger ångest mer
-så jag kastar in den i en eld under månens sken
Vi är det enda djur som dör, vi är dom som vet
Vi är utanför tid och rum, i vad som kommer ske
Jag vill ta avliden kärlek och göra konst av det
Men jag kan inte måla av havet förrän jag korsat det…

Refräng:

Åh jag drömde jag blev träffad av en våg
-Jag har alltid undrat hur långt havet når
Jag vill åka dit det omöjliga går
-Vill tillbaka till den plats vi stals ifrån

Vers 2

Jag har länge undrat varför hon?
Jag var inte ond -allting var för hon
Möttes vid ett träd intill Hagabron
Jagade en Mammut över stupet, hennes mage tom
Någon gång i sena Pleistocen när en vulkan sa -Boom!
Föll över tidens rand… Bar hennes gram, genom Vietnam
Pressades tills hjärtat blev en diamant
Vi vet inte hur, vi vet bara -poff- livet fanns
Sen så var det borta, jag har ofta tänkt att kärlek ter sig likadant

Jag är synestetisk;
Jag ville bo i mänsklighetens skymningsfärg syntetiskt
Såg dig i en viss ton, men solen stod i zenit
Jag ville se det skymma i akacian för evigt
Jag drömmer än en dröm om äkta kärlek, brinnande som Fenix
Har flykten i mitt DNA den ringlar som en helix
Griper tag om mitt hjärta, hennes minne - Serengetis
Men Tvåflodslandet över kinden är Sumerisk

Minnet är poetiskt dock
Vindar från en svunnen tid förvirrar hur jag ser på oss
Vi två som gick genom alla lidanden- från Savann till Cederskog
Har grävt en flod där hennes tårar föll, ner i fjol

Hon fällde träden byggde staden Ur
-bilder från sitt minne, utanför så byggde jag en mur
Allt är fragmentariskt nu, jag kan inte förklara hur
Men vi har somnat i en vakenhet, ingen dröm tar sig ur

Refräng:

Åh jag drömde jag blev träffad av en våg
-Jag har alltid undrat hur långt havet når
Jag vill åka dit det omöjliga går
-Vill tillbaka till den plats vi stals ifrån

Hon sköt en pil genom dimman
Det blir aldrig mer som det var innan… Vi fanns
Det värker som kilskrift över min arm
Niagara och Tvåflodslandet i din hand

Hon sköt en pil genom dimman
Det blir aldrig mer som det var innan… Vi fanns
Det värker som kilskrift över min arm
Niagara och Tvåflodslandet i din hand