En sångarsaga

Jag såg en sovandes
Höjda haka
Det svarta skägget
Låg ungt och vekt
Vid silverkanten
Av tröjans halsrand
Omkring ett ansikte
Stolt och blekt
Jag såg en sångares
Vemodspanna
Det mörka håret
I ädelt fall
Den manligt svärmiska
Sorgsna läppen
Som kanske sjöng i
Kung Alberts hall
Jag såg hans dödsdystra
Ögon öppnas
Att söka någon
Han aldrig fann
Han slöt dom åter
Och i detsamma
Den syn som skymtat
I luften rann
Men länge hörde jag
Mjukt melodiskt
Hans tanke tala
Sitt mörka tal
Sin halvutslocknade
Sångarsaga
Från någon walesisk
Eller angli stad

"Har jag ej älskat någon
En som var ljuv och vän
Sov jag och drömde jag
Låg jag ej emot kvinnoknän
Medan den mörkröda solen
Sjönk bakom ekar hän

Hon gav mig en brudnatt
Firad vid stjärnesken
Över oss gunga lummigt
Kronorna gren över gren
Vind var i vide, och viken
Slog mellan säv och sten

Allt hon begav sin makes
Gyllene konungased
Medan hon smekte mitt huvud
Milt kring mitt hår hon vred
Gav mig sin själ och för min skull
Bröt hon sin heliga ed

Länge drack vi i
Ögat av tårar vått
Eller med svårmodslöje
Kärlek i ont och gott
Kärlek i synd och lycka
Kärlek i lust och brott

Hörde jag nyss, att munkens
Röst i mitt öra ljöd:
Livet är skönt att se till
Kärlekens kind är röd
Nu har din älskade vitnat
Nu är Osviva död

Nu skall Osviva sova
Länge i slummer sval
Sömnen och drömmen och döden
Var hennes eget val
Aldrig hon ångrade, aldrig
Går hon till himmelens sal

Munk, det är sång och sägner
Munk, det är häxans tal
Att, när den sista hösten
Fällt sina sista blad
Ska en befriare dra
Genom de dödas stad

Då har väl åren susat
Över min själ sen då?
Då är väl dagen inne
Snart ska väl slaget stå
Då ska befriarens ande
Stark genom världen gå!"

Som hav i svallning
När vinden kommer
Som våg i vandring
Gick suset fram
Av dagens aning
I Hadesnatten
Fördold och hemlig
Och undersam
Men åter sjönk den
I djupets mörker
Där förd av drömmen
Min tanke sam
Och åter steg den
Och kom tillbaka
Och syner såg jag
Och ord förnam
Och över ansiktet
Det föll en glimt av
Klarare ljus än förr
Men ännu svagt som
En månes strimma
Från livets natt
Genom dödens dörr