Brooklandsvägen

Jag var nöjd och alltid mig själv till behag
Och trodde mig visst inte dum
Tills på Brooklandsvägen jag mötte en dag
En ungmö, som gjorde mig stum

Det var mitt i en doftande juninatt
Och österut åskan gick
Och jag ansiktet såg, fast ljuset var matt
Och det var blott ett ögonblick

Lågt ned, lågt ned
Där små lyktor gå ut och gå in
I ungmör, jag glömt eder alla för en
Och hon kan aldrig bli min

Hon såg på mig och log men teg
Hon log och strax försvann
Men ack, då gick min frid sin väg
Och min glädjes ström förann

Så ringen ej till aftonbön
I Brooklands klockor, där
I ringen Goodman upp ur sjön
Förrän jag på nytt blir kär

Lågt ned, lågt ned
Där små lyktor gå ut och gå in
I ungmör, jag glömt eder alla för en
Och hon kan aldrig bli min

Kring Fairfields kyrka vattnet står
I nu ren tidig höst
Men förrän hon på högland står
Skall ingen ge mig tröst

Väl Goodmans gård är havets sand
Sen många tusen år
Men den skall bli till åkerland
Förrän jag en hustru får

Så låt mig gå till Brookland blott
Då åter åskan går -
Ty där hon en gång lett så gott
Hon kanske åter står

Lågt ned, lågt ned
Där små lyktor gå ut och gå in
I ungmör, jag glömt eder alla för en
Och hon kan aldrig bli min