Ballad till minnet av en kamrat

Över Hisingens hamnar, fabriker och berg
Går den susande natten fram
Och vägarna dånar och himmelens färg
Är som älvens muddrade slam
I en tindrande vintergata av ljus
Stiger skeppsvarv i strängt majestät
Som snart ska få vila i folkhemmets grus
Som stenar som ropar och vet
Och jag tänker på dig medan timmarna far
Och fast allt är så länge sen
Och det är som du plötsligt står framför mig klar
Här i köket i E6:ans sken
Jag kan höra din röst, din flammande eld
Dina ord om en arbetarstat
Dom har darrat i mig sen den dag jag blev ställd
Fri från att tjäna min mat
Och jag tänker på tider som är och som var
Det fanns en tid då ens blod stod i brand
Det var brudar och bärs, då fanns framtiden kvar
Och en livslust som slet alla band
Då var sommaren blå, då var friheten fri
Den var löning var fjortonde dag
Och nån "Svensson", det skulle vi fan aldrig bli
Och vi var bästa kamrater, du och jag
Men så fann du din mö och blev farsa med fart
Det stod bröllop i grönskande vår
Det kom blommor i fönstren och allt var så rart
Ja, din tös börjar skolan i år
Och du började tjata om saker du läst
Om klassernas krig mot varann
Om jobbarnas stolthet som sossarna kväst
I en välfärd där målet försvann
Dina tankar dom växte i frätande gas
På en fruktansvärd kemisk fabrik
Tills sjukdomen kom och du slutligen las
På en skinande cancerklinik
Jag drömde väl då, fast jag ofta var pank
Om ett liv, som dom flesta väl gör
Med hus och med täppa och vitmålat plank
Och ingenting i världen som stör
Men vi har blivit för lata och dyra i drift
Och dom få som har arbete kvar
Dom ska tydligen långsamt utrotas med gift
Av dom få som har samhällsansvar
Och E6:an sjunger och himlen blir ljus
Den är röd som ditt flammande hat
Var finns din näve bland sovande hus?
Den näve du gav mig, kamrat